Det är sorgligt att din överman är din nemesis
På sistone har jag både hört folk säga och läst intervjuer där folk uppger att de alltid läser många böcker samtidigt. Att det är deras lässtil. Någon beskrev det som att zappa på teven. Som om det är något vi strävar efter. Vi vill väl titta på ett bra program, istället för flera dåliga?
Det händer att jag läser flera böcker samtidigt. Men då är det oviktiga böcker. Döda tiden-litteratur. Kanske femtio procent av det jag läser. Men även då läser jag helst en bok i taget. För att komma in i författarens berättarteknik. Uppfatta nyanser. Därför läser jag om böcker flera gånger. Åtminstone böcker från den andra, "viktiga", halvan. Om det är en verkligt bra bok, en berättelse som är lika verklig som verkligheten, om inte verkligare, finns det alltid nyanser att upptäcka som man inte uppskattade tidigare. Beroende på vad som är aktuellt i mitt liv ändras intrycken från boken, för att jag lägger fokus på andra saker, och tänker annorlunda.
Men, dessa människor som a l l t i d läser flera böcker simultant. (Hahaha. Simultant är så jävla fel ord.) Läser de alltid döda tiden-litteratur?
Min bror läser vansinnigt snabbt. Verkligen så där imponerande snabbt. Vi diskuterade läsupplevelser en gång. Och han beskrev i stort sett hur han springer förbi alla nyanser ganska så hastigt. Utan att titta tillbaka. Jag tyckte synd om honom. Själv sitter jag och får rysningar i ryggen av ett välplacerat semikolon när jag läser. Men det är inte bara det språkliga som imponerar på mig. Även om dåligt språk automatiskt får mig att ogilla en bok. Jag är också mycket imponerad av det enkla uttrycket. När man gör det komplexa enkelt. När jag gick högstadiet brukade min lärare i samhällskunskap ha ett lustigt kriterium på alla uppsatser. Man skulle skriva dem så att ett barn kunde förstå både språket och koncepten. Och fast det inte riktigt är vad sådana som till exempel Ernest Hemingway och Graham Greene gör, så samlar de ofta helt enorma saker, och får dem att rymmas i mening, en dialog eller bara en tanke. Det är inte som haiku heller riktigt, men det känns besläktat. Haiku går ut på att man med några få ord fångar en stämning. Duktiga haikudiktare gör det på ett fantastiskt sätt, och det är imponerande nog. Men de jag nämnde och många andra författarna lyckas skriva tjugo ord som fångar en av de där oformulerade sanningarna man kan gå runt med i bakhuvudet hela livet utan att man får klarhet i den. Och jag undrar, missar han allt detta när han läser så där sepesnabbt som jag är avundsjuk på att han kan göra?
Jag tycker dessutom att en bok, för att den ska kunna föräras den fantastiska titein Verkligt Bra så ska man ständigt känna författarens närvaro medan man läser den.
Undrar vad jag har skrivit nu. Jag orkar inte läsa det.
Ni får inte ens en haiku.
"Blickar ut mot landskapet
Här ska skapas massgravar"
Kommentarer
Trackback
