I skuggan av en annan pojkes liv
Jag är inte ute efter att blidka alla, utan att hänföra ett fåtal.
Jag drömde att jag läste i en novellsamling som jag köpte för ett tag sen. "The complete short-stories of Ernest Hemingway - The Finca Vigia Edition". Den handlade om ett par-tre bröder som var ute i världen och gjorde ett och annat, och ibland om deras familj och småsyskon som var kvar hemma. Det handlade särskilt om den äldsta av systrarna. Hela sin uppväxt går hon runt och tänker att hon ska gifta sig med den mörkhåriga brodern (liksom min yngsta syster tyckte att hon skulle gifta sig med mig förut.)
Historien slutade med att bröderna återvänder hem. I sista "scenen" har de just kommit in genom dörren.
Systern, som nu var ett par år äldre sen vi såg henne sist, står och tittar på brodern hon ville gifta sig med, och Hemingway avslutar i stil:
"Nu förstod hon vad hon tidigare inte förstått. Det var inte kärlek hon ville ha - det var kärlek."
Och jag vaknade med en helt euforisk känsla, för jag tyckte berättartekniken var fulländad. Jag tyckte han gjorde en så fenomenal och fantastiskt tydlig distinktion (?) mellan passionskärlek och trygghetskärlek/familjekärlek. Men det är så jävla mycket som inte stämmer. Det största är att barn inte känner till passionskärlek. De vet att de älskar mamma. Och visst vill de ibland gifta sig med sina bröder. Men de älskar sina bröder på samma sätt som de älskar sin mamma. Bara mindre.
Så hela slutpoängen (som jag verkligen var helt uppfylld av när jag vaknade) går egentligen bort.
Och antagligen alla andra poänger också. Om det fanns några.
Jag har dock aldrig drömt en novell förut. Jag kanske borde göra en van Gogh och skriva den. Fast Vinnie ärnog inte det bästa alternativet att ta efter. Förresten.
Men lustigt var att jag såg det som en film i drömmen, och samtidigt läste jag det. Som om jag såg in i boken.
***
Som den unge Werther blev han ett med sin zeitgeist
Jag drömde att jag läste i en novellsamling som jag köpte för ett tag sen. "The complete short-stories of Ernest Hemingway - The Finca Vigia Edition". Den handlade om ett par-tre bröder som var ute i världen och gjorde ett och annat, och ibland om deras familj och småsyskon som var kvar hemma. Det handlade särskilt om den äldsta av systrarna. Hela sin uppväxt går hon runt och tänker att hon ska gifta sig med den mörkhåriga brodern (liksom min yngsta syster tyckte att hon skulle gifta sig med mig förut.)
Historien slutade med att bröderna återvänder hem. I sista "scenen" har de just kommit in genom dörren.
Systern, som nu var ett par år äldre sen vi såg henne sist, står och tittar på brodern hon ville gifta sig med, och Hemingway avslutar i stil:
"Nu förstod hon vad hon tidigare inte förstått. Det var inte kärlek hon ville ha - det var kärlek."
Och jag vaknade med en helt euforisk känsla, för jag tyckte berättartekniken var fulländad. Jag tyckte han gjorde en så fenomenal och fantastiskt tydlig distinktion (?) mellan passionskärlek och trygghetskärlek/familjekärlek. Men det är så jävla mycket som inte stämmer. Det största är att barn inte känner till passionskärlek. De vet att de älskar mamma. Och visst vill de ibland gifta sig med sina bröder. Men de älskar sina bröder på samma sätt som de älskar sin mamma. Bara mindre.
Så hela slutpoängen (som jag verkligen var helt uppfylld av när jag vaknade) går egentligen bort.
Och antagligen alla andra poänger också. Om det fanns några.
Jag har dock aldrig drömt en novell förut. Jag kanske borde göra en van Gogh och skriva den. Fast Vinnie ärnog inte det bästa alternativet att ta efter. Förresten.
Men lustigt var att jag såg det som en film i drömmen, och samtidigt läste jag det. Som om jag såg in i boken.
***
Som den unge Werther blev han ett med sin zeitgeist
Kommentarer
Trackback
