Set - min förtrogne
Min feber har gått upp avsevärt så här på kvällskvisten, och jag är nedstämd. Men jag ska försöka berätta om Set.
Vi träffades och lärde känna varandra lite grand redan innan jag gick in i min, i brist på bättre ord, degenerativa era. Då var kontakten mellan oss sporadisk, men den fanns. Vi har en hel del gemensamma intressen - vi är båda tvillingar - och vi är på något oblodsligt sätt besläktade. Detta visste jag såklart inte då.
Jag minns inte alls hur det gick till, men någonstans i nerförsbacken måste jag ha insett att jag var omgiven nästan uteslutande av trevliga idioter som jag inte fick något särskilt utbyte av, och då visade sig Set passa bra. Eftersom vi bodde (och bor) så långt ifrån varandra började vi, ja, jag önskar jag kunde säga brevväxla, men det var mail och SMS som vi skickade till varandra. Och telefonsamtal givetvis. Detta är under samma tid då jag jobbade på det stället där jag inte hade annat att göra om dagarna än prata i telefon och skriva SMS. Vi började förstå det där om den oblodsliga släktskapen. Eller, den hade vi ju såklart anat redan tidigare, men nu framträdde den tydligt.
Jag kan ganska säkert säga att Set vet mest om mig av alla människor. Men jag kan inte svära på det. Jag vet att jag avslöjat mest om sig själv för Set, men jag kan inte uttala mig om vad mina syskon klurat ut med hjälp av deduktiv logik. (LB skulle veta mest om mig om jag någonsin hade tillgång till henne. Hon ligger dock på en given andraplats.)
Han har alltså i princip varit det enda jag lutat mig på när jag färdats igenom Sebastians Inferno. (He-he.) Oftast har vi dagligt kontakt. Multidaglig till och med. Om ni är med. Det hade vi när jag var därborta och slogs med mina demoner också. Oftast.
Och vi har självklart avhandlat alla nyanser av mitt nerfall och mitt eventuella återupphöjande. Hela den här Sebastian/Sebas-grejen, ni vet. Sebastian var han jag var, innan. Sen gick Sebastian sönder, och jag blev Sebas. Jävla epikuree den där Sebas. Och nu är jag Sebastian-efter-Sebas, på väg tillbaka mot toppen, men alltid med Sebas i minnet.
Några gånger har jag utlyst att Sebastian är tillbaka, de gånger jag lyckats inbilla mig själv att gräset är grönare än det är. Och sen när jag insett mitt misstag har jag snubblat tillbaka till Sebas.
Anledningen till att jag skriver det här, förutom att Set förtjänar en presentation, är att han nyss skickade ett SMS till mig. Han skrev:
"Ursäkta bror, mina battrerier var döda och snart dör dom igen. Jag tror ditt livs kärlek kommer göra dig hel igen. Att läsa din blogg är en sådan jävla uppenbarelse. Alla lösa fragment från smsbomber du skickat faller på plats. Och jag är mer övertygad än någonsin om att du stiger."
Det var ju en nice grej. Inte direkt som jag känner idag men.
Quit this day. Quit the next.
//Sebastian-efter-Sebas
Kommentarer
Trackback
