Fuckers
Physically human, but a ghost at heart
See, I've been off the wall like stolen art, before Napoleon Bonapart
Before Joan of Arc was burnt to a crisp
Before Noah's Arc departed I was the first to enlist it, sucka
The mark of the beast might swerve your way
When I run up, armed to the teeth like Kurt Cobain
Enligt LB bryter jag mot de sociala konventionerna. Ett annat sätt att säga att jag är för aktiv på denna, snart kioskvältande, blogg. Du måste verka upptagen. Men jag har verkligen inte ett piss att göra. Ibland jobbar jag. Då jobbar jag verkligen. Hela dagen. Oftast hela dygnet. Men det blir en massa dygn som jag är ledig på, då jag inte gör ett piss.
(LB sa (21:48):
och du är ju rolig du. skriver att jag säger att man ska verka upptagen som om jag menar det. haha)
Det finns helt enkelt inget som intresserar mig tillräcklig. Mina periferimänniskor (kompisars kompisar, kollegor, grannar och andra statister) är så jävla s t a n d a r d. Vem som helst. Jag orkar inte med dem. Jag orkar inte med dem.
(Vad är det egentligen alla dessa människor fyller sina liv med? Hur orkar de med sig?)
Och alla de människor som får mig att må bra bor långt borta, på sådana platser att de är omgivna av en massa människor som får mig att må dåligt. Så jag kan inte lösa problemet (som är att ingen av människorna runt mig sänder på min frekvens) genom att flytta dit heller.
Och jobbet. Jag hatar att vara på jobbet. Inte för att jag tycker illa om att göra det jag får betalt för, utan för att jag tycker illa om att interagera med mina kollegor. De är dessutom så rädda att vi inte kommer någonvart på jobbet. Om de kunde sköta sina uppgifter skulle mina uppgifter sköta sig själva
Jag hatar dem. De är irriterande allihop. Speciellt kvinnorna. Det är så. Simpla män är lättare att handskas med än simpla kvinnor. För simpla kvinnor gnäller och gnäller och gnäller tills man vill sparka in deras jävla läppstift. Och intrigerar. Jävla horor. Ursäkta. Men jävla horor.
Jag vill inte höra om din äckliga familj din misslyckade, empatitörstande jävla stackare. (Visst, stackarna är fina att tycka synd om på håll. Men att måsta höra på en stackare tycka synd om sig själv hela, hela, hela tiden?)
Jag förstår att du är svartsjuk på din mans unga, söta kollega, men jag förstår inte vad gott du tror ska komma ur att prata om det med mig - jag som hoppas att han våldtar henne och hamnar i fängelset, så att du ensam får knulla upp era missanpassade jävla barns psyken ännu mer. (Detta är en dominerande jävla kossa som aldrig är nöjd. "Har ni inte tömt diskmaskinen? Har ni inte tvättat golvet under kartongerna i södra hörnet på vinden? Har ni inte målat om hela huset? Va? Klockan är 12.01 och ni äter inte lunch än!?" Hija de puta.)
Visst. Du hatar ditt jobb. Visst. Jag vet, jag vet. Du är oftast ganska behaglig - men sluta gnäll, hora. Byt jobb eller ta livet av dig. (Byt bara jobb. Du förstör för alla när du inte sköter ditt jobb för att det är jobbigt och du är rädd.)
Mhm. Chef. Word. Att man kan organisera betyder inte att man kan leda. Och kan man inte ens organisera, då kan man inte leda alls. (Faktiskt. Jobba administrativt istället.)
Det finns fler. Men jag fick slut på hat nu. Jag håller på med så mycket samtidigt att jag glömde bort att det var meningen att jag skulle vara arg.
Men simpla män är bra! De gillar att chilla. Det är verkligen inte mycket jag har gemensamt med dem. Men jag gillar också att chilla.
Och det är likadant som på högstadiet. På jobbet alltså. Jag är klassens clown. Alla tycker att jag är ganska lustig, på både bra och dåliga sätt. Men de kan inte säga något, för de vet att jag är mycket smartare än dem. Mycket mer än dem helt enkelt. Fuckers.
Till saken hör att jag alltid varit närmast autistisk i sättet jag snöar in på saker på. Galen passion. Men nu har jag inte ro nog i mig till att kunna förlora mig i passionen. Jag har en djävul på axeln som viskar saker i mina stora öron. Och dessutom ingen i min omgivning som fascinerar mig.
Jag väntar förövrigt på mitt första omnämnande på LBs blogg. Jag har varit med en gång förut. Då kallade hon mig sin vän i Stockholm. Det förekommer en del interna grejer som bara jag förstår där också. Och ibland antyder hon att hon ser fram emot mig.
Egentligen antyder hon att hon ser fram emot något.
Men jag väntar på den här notisen:
"Sebastian Melmoth är mitt livs kärlek. Fuck you alla som läser min blogg. Ni är inte värda ett vittu. Han är. Fuck you. Slut."
Får se hur det blir med det.
Håll stilen, för fan.
Kommentarer
Trackback
