Vem är lycklig, och varför? Hur, egentligen?
"Happiness in intelligent people is the rarest thing I know"
- Ernest Hemingway
Jag pratade med min lillasyster häromdagen. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag började raljera om att en depression är ett tydligt tecken på intelligens (eller en följd av olyckliga omständigheter - alla ledsna människor är inte genier). Hon trodde att jag pratade om mig själv (vilket jag såklart delvis också gjorde).
Fan, i dagens värld är det omöjligt för en intelligent person att vara rakt igenom lycklig. Så länge man inte riktigt förstår, så länge man tror att lösningar är möjliga att få till stånd, så länge man är ovetande, så länge är man lycklig. Jag vill dock inte kalla det att vara naiv. Naiv är nånting annat för mig. Åtminstone i de flesta fall. Det är en o v i l j a att förstå olyckliga sammanhang. De jag pratar om är helt enkelt inte utrustade med verktygen att förstå.
Jag beundrar nästan en viss slags naivitet. Man har ju den där eviga diskussionen: dum och glad eller smart och olycklig. Men många naiva människor har en helt egen spin, smarta människor som bara låter bli att tänka så mycket på det "hemska". Sen vet jag inte säkert om de lyckas vara lyckliga för det. För de borde ju fortfarande sätta ihop saker och förstå dem undermedvetet. Och det måste ju skava.
Då är det ju förresten inte så bra. Om man går omkring och undertrycker saker som vill bubbla upp, och det skaver i en. Om de lyckades vara lyckliga vore det beundransvärt, men det där låter ju som att de går omkring och är olyckliga utan att ens riktigt förstå varför.
Själv är jag olycklig för att jag förstår. En kombination av mina fördomar och min deduktiva logik tolkar träffsäkert världen. Jag är mycket upplyst.
//Melmoth
- Ernest Hemingway
Jag pratade med min lillasyster häromdagen. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag började raljera om att en depression är ett tydligt tecken på intelligens (eller en följd av olyckliga omständigheter - alla ledsna människor är inte genier). Hon trodde att jag pratade om mig själv (vilket jag såklart delvis också gjorde).
Fan, i dagens värld är det omöjligt för en intelligent person att vara rakt igenom lycklig. Så länge man inte riktigt förstår, så länge man tror att lösningar är möjliga att få till stånd, så länge man är ovetande, så länge är man lycklig. Jag vill dock inte kalla det att vara naiv. Naiv är nånting annat för mig. Åtminstone i de flesta fall. Det är en o v i l j a att förstå olyckliga sammanhang. De jag pratar om är helt enkelt inte utrustade med verktygen att förstå.
Jag beundrar nästan en viss slags naivitet. Man har ju den där eviga diskussionen: dum och glad eller smart och olycklig. Men många naiva människor har en helt egen spin, smarta människor som bara låter bli att tänka så mycket på det "hemska". Sen vet jag inte säkert om de lyckas vara lyckliga för det. För de borde ju fortfarande sätta ihop saker och förstå dem undermedvetet. Och det måste ju skava.
Då är det ju förresten inte så bra. Om man går omkring och undertrycker saker som vill bubbla upp, och det skaver i en. Om de lyckades vara lyckliga vore det beundransvärt, men det där låter ju som att de går omkring och är olyckliga utan att ens riktigt förstå varför.
Själv är jag olycklig för att jag förstår. En kombination av mina fördomar och min deduktiva logik tolkar träffsäkert världen. Jag är mycket upplyst.
//Melmoth
Kommentarer
Trackback
