Mithunam

---

"Jag vet ingen som Sebastian. Han är speciell på fler sätt än vad jag upptäckt.
Jag hoppas för allt i världen att livet ger han det han vill ha ut av livet, så att han kan leva ut sig själv."



"Några få anteckningar."

---

---

På sistone har jag både hört folk säga och läst intervjuer där folk uppger att de alltid läser många böcker samtidigt. Att det är deras lässtil. Någon beskrev det som att zappa på teven. Som om det är något vi strävar efter. Vi vill väl titta på ett bra program, istället för flera dåliga?

Det händer att jag läser flera böcker samtidigt. Men då är det oviktiga böcker. Döda tiden-litteratur. Kanske femtio procent av det jag läser. Men även då läser jag helst en bok i taget. För att komma in i författarens berättarteknik. Uppfatta nyanser. Därför läser jag om böcker flera gånger. Åtminstone böcker från den andra, "viktiga", halvan. Om det är en verkligt bra bok, en berättelse som är lika verklig som verkligheten, om inte verkligare, finns det alltid nyanser att upptäcka som man inte uppskattade tidigare. Beroende på vad som är aktuellt i mitt liv ändras intrycken från boken, för att jag lägger fokus på andra saker, och tänker annorlunda.

Men, dessa människor som a l l t i d läser flera böcker simultant. (Hahaha. Simultant är så jävla fel ord.) Läser de alltid döda tiden-litteratur?

Min bror läser vansinnigt snabbt. Verkligen så där imponerande snabbt. Vi diskuterade läsupplevelser en gång. Och han beskrev i stort sett hur han springer förbi alla nyanser ganska så hastigt. Utan att titta tillbaka. Jag tyckte synd om honom. Själv sitter jag och får rysningar i ryggen av ett välplacerat semikolon när jag läser. Men det är inte bara det språkliga som imponerar på mig. Även om dåligt språk automatiskt får mig att ogilla en bok. Jag är också mycket imponerad av det enkla uttrycket. När man gör det komplexa enkelt. När jag gick högstadiet brukade min lärare i samhällskunskap ha ett lustigt kriterium på alla uppsatser. Man skulle skriva dem så att ett barn kunde förstå både språket och koncepten. Och fast det inte riktigt är vad sådana som till exempel Ernest Hemingway och Graham Greene gör, så samlar de ofta helt enorma saker, och får dem att rymmas i mening, en dialog eller bara en tanke. Det är inte som haiku heller riktigt, men det känns besläktat. Haiku går ut på att man med några få ord fångar en stämning. Duktiga haikudiktare gör det på ett fantastiskt sätt, och det är imponerande nog. Men de jag nämnde och många andra författarna lyckas skriva tjugo ord som fångar en av de där oformulerade sanningarna man kan gå runt med i bakhuvudet hela livet utan att man får klarhet i den. Och jag undrar, missar han allt detta när han läser så där sepesnabbt som jag är avundsjuk på att han kan göra?

Jag tycker dessutom att en bok, för att den ska kunna föräras den fantastiska titein Verkligt Bra så ska man ständigt känna författarens närvaro medan man läser den.

Undrar vad jag har skrivit nu. Jag orkar inte läsa det.



Ni får inte ens en haiku.

"Blickar ut mot landskapet
Här ska skapas massgravar"

---

---

Om jag kunde hämta uttryck från mig själv för att beskriva vart jag är när jag har tröttseln - utmattning till följd av brist på djupsömn och stress - skulle jag uppnå storhet idag.

Finns jag?

1.90, 80 kg, 130/85, pulse is 57 - and he a bigger bang than global warmin'

Global warming; Hej modeord . . . Värsta surprise att vi fuckar upp oss själva Jens Lapidusstil. (Hej fyndiga liknelse.)

Men det är ju lustigt. En sextonårig krögarson måste bli ihjälsparkad - och det måste vara på alla löpsedlar - för att någon ska säga något klokt om våldet. Random lättfotad slyna måste bli gruppvåldtagen innan någon säger dito om det. Personligen är jag inte så begiven på att stampa ihjäl liggande, och jag tycker min flickvän ska få gå omkring naken hemma hela dagen om hon vill, utan att det föder ett krav på sex. (Men det vore trevligt. Jag ska önska mig det i födelsedagspresent tror jag.) Om hon så joggar naken genom stan har ingen rätt till hennes kropp. Och detsamma gäller alla er lömska våldtäktskvinnor där ute. Jag har sett hur det glimmar i era ögon när jag går hem genom parken, sent om kvällarna. Det blir inget med det. Jag har ett överfallslarm. Jag tycker ni ska sluta med ert smutsiga hantverk och gå hem till era feminina äkta män. Görebah.

---

Jag tänkte på en grej idag. Veronica Maggio sjöng på radion. Jag tänkte så här. Jag kan inte säga att Veronica Maggio är "vem som helst". För hon gör det hon vill göra, och hon gör det bra. Det är verkligen inte alla förunnat. Men bortsett från finns det inget som särskiljer henne. Hon är vem som helst på den scenen. Omärkvärdig.

Och om jag ser så på en människa som försörjer sig på att sjunga sin egen musik, som har skapat sig det liv hon (tror) att hon vill leva, tänk då på hur jag måste se på dig.

Tänk på det.

---

Är det någon som läser mig?

Jag vill citera slampoeten - vad fan heter hon? Fan. Hon är från Göteborg. Vänta... Olivia Bergendahl! Just det. Hon sa i alla fall att:

"Jag citerar mig själv alldeles för ofta."

Så är det för mig också.

Men är det någon som läser mig?

Jag har ingen mindre fascinerande tanke att bjuda på i afton. Tyvärr.

Bju på en själv.

Här:



Jag är borta över helgen. Kanske hörs på måndag. Pussar.

---

"Det här med att skriva om sina minnen, det finns en klassaspekt i det som är viktig, som en arbetarklassförfattare alltid måste brottas med. Man skriver om människor som inte själva kan svara för sig."

- Åsa Linderborg

---

Jag har alltid antagit att anledningen till att en viss slags människor inte kan uttrycka en viss slags tankar är att de inte är kapabla att tänka dem. Arbetarklassen. Men visst måste väl alla tänka? Antagligen fungerar det likadant för dem som för mig, att man har tankefragment som kan rulla runt som snöbollar i huvudet i flera år, innan det äntliger bildar en perfekt cirkel (a.k.a. en insikt), och man klarar av att sätta ord på något man alltid tagit för givet men aldrig kunnat förklara ens för sig själv. Med skillnaden att jag bygger mastiga jävla snögubbar och de har fjuttiga snöbollskrig.

I used to be quick and mean, but that all changed
thanks to the mickey d's and the sticky green
plus the nicotine but I still parlé
I had a tongue that moved faster than the left car lane

Såklart. Allt stagnerar om det inte används. Så det är lite så att that all changed thanks to the mickey d's and the sticky green... Men. Jag har ju väckt det igen. Och jag utvecklas igen. Så lugna dig.

---

Chill like a pro with a veteran’s habit
Like I've sucked all the sedatives out the medicine cabinet
I don’t like work, don’t like lifting fingers
I swim in gravy like a chicken dinner

---

"Jag gråter ofta när jag skriver sista kapitlet."

-Majgull Andersson

Jag tänkte påstå att jag aldrig har gråtit när jag har skrivit. Men det vore ju fattigt. Tänkte jag sen. Och när jag tänker på det nu har jag säkert gråtit någon gång. Jag är ju så där. Lite Cry baby. Filmen alltså. Tårögd och jävlig när jag läser nåt bra. Så det borde ju gälla när jag skriver nåt bra också.

Vi kan säga så här. Om jag inte har gråtit än så kommer jag definitivt göra det innan jag är klar. För jag har inte skrivit klart innan jag har gråtit när jag skriver.

Jävligt slö dag förövrigt.

---

This ain't the little leagues
I won't stop 'til I got a thousand Billy Jeans from Italy to the Phillipines
'Cause it's instilled in me
To spit raps that
Leave a disaster path like the aftermath of stampeding wilderbeast
So don't be fooled, playa
You're only on top of the game 'cause I knocked you out by the pool table

This is the type of shit you frame, put it on your wall
And twenty years later claim "I knew Sebas back in the day"
No you didn't! Admit it, I was only at your house
'Cause your sister's fine and guess who wanted to hit it?

---

http://www.youtube.com/watch?v=JjFWPZ9H4XU

---

Tvillingarna (21/5--21/6)

Bra egenskaper: Mångsidig, logisk, intellektuell och spontan.

Dåliga egenskaper: Ostadig, hycklande, ytlig och skvallerbytta.

Dagens horoskop: Se till att du har ordning på torpet nu, så att du hittar det du söker. Kasta bort onödiga saker.

---

Fan. Varje gång jag läser mitt horoskop får jag se det där. Om att jag skulle vara ostadig, hycklande, ytlig och skvallerbyta. Och eftersom jag v i l l tro på astrologi så ser mitt undermedvetna till att jag kan hitta det i mig. Hahaha. Mångsidig, logisk, intellektuell och spontan behöver jag knappast kommentera. Det har jag trott på hela tiden. Innan jag ens läste det.

Horoskopet då. Jag har det inte särskilt prydligt för tillfället. Och jag letar inte efter något idag. Jag letar efter saker nästan varje dag. Men inte idag. Vet inte vad det skulle vara jag ska kasta heller.

Lustigt.

Jag har jobbat hela dagen. Knappt sovit nåt. Nu vet ni.

Det går trögt med att få den där notisen på LBs blogg. Hon antyder ännu. Hon gör det jämrigt snyggt. Men ändå. Det är väldigt internt.

Jag vill presentera henne för er också. LB är min kärlek. She has accomplished football. She is going to accomplish spagat.

Pärla det dära.

Jag ska sova. Här - ta en dyster bild.



//Slenasti Eloth

---

Physically human, but a ghost at heart
See, I've been off the wall like stolen art, before Napoleon Bonapart
Before Joan of Arc was burnt to a crisp
Before Noah's Arc departed I was the first to enlist it, sucka
The mark of the beast might swerve your way
When I run up, armed to the teeth like Kurt Cobain

---

Enligt LB bryter jag mot de sociala konventionerna. Ett annat sätt att säga att jag är för aktiv på denna, snart kioskvältande, blogg. Du måste verka upptagen. Men jag har verkligen inte ett piss att göra. Ibland jobbar jag. Då jobbar jag verkligen. Hela dagen. Oftast hela dygnet. Men det blir en massa dygn som jag är ledig på, då jag inte gör ett piss.

(LB sa (21:48):
 och du är ju rolig du. skriver att jag säger att man ska verka upptagen som om jag menar det. haha)


Det finns helt enkelt inget som intresserar mig tillräcklig. Mina periferimänniskor (kompisars kompisar, kollegor, grannar och andra statister) är så jävla s t a n d a r d. Vem som helst. Jag orkar inte med dem. Jag orkar inte med dem.

(Vad är det egentligen alla dessa människor fyller sina liv med? Hur orkar de med sig?)

Och alla de människor som får mig att må bra bor långt borta, på sådana platser att de är omgivna av en massa människor som får mig att må dåligt. Så jag kan inte lösa problemet (som är att ingen av människorna runt mig sänder på min frekvens) genom att flytta dit heller.

Och jobbet. Jag hatar att vara på jobbet. Inte för att jag tycker illa om att göra det jag får betalt för, utan för att jag tycker illa om att interagera med mina kollegor. De är dessutom så rädda att vi inte kommer någonvart på jobbet. Om de kunde sköta sina uppgifter skulle mina uppgifter sköta sig själva

Jag hatar dem. De är irriterande allihop. Speciellt kvinnorna. Det är så. Simpla män är lättare att handskas med än simpla kvinnor. För simpla kvinnor gnäller och gnäller och gnäller tills man vill sparka in deras jävla läppstift. Och intrigerar. Jävla horor. Ursäkta. Men jävla horor.

---

Jag vill inte höra om din äckliga familj din misslyckade, empatitörstande jävla stackare. (Visst, stackarna är fina att tycka synd om på håll. Men att måsta höra på en stackare tycka synd om sig själv hela, hela, hela tiden?)

Jag förstår att du är svartsjuk på din mans unga, söta kollega, men jag förstår inte vad gott du tror ska komma ur att prata om det med mig - jag som hoppas att han våldtar henne och hamnar i fängelset, så att du ensam får knulla upp era missanpassade jävla barns psyken ännu mer. (Detta är en dominerande jävla kossa som aldrig är nöjd. "Har ni inte tömt diskmaskinen? Har ni inte tvättat golvet under kartongerna i södra hörnet på vinden? Har ni inte målat om hela huset? Va? Klockan är 12.01 och ni äter inte lunch än!?" Hija de puta.)

Visst. Du hatar ditt jobb. Visst. Jag vet, jag vet. Du är oftast ganska behaglig - men sluta gnäll, hora. Byt jobb eller ta livet av dig. (Byt bara jobb. Du förstör för alla när du inte sköter ditt jobb för att det är jobbigt och du är rädd.)

Mhm. Chef. Word. Att man kan organisera betyder inte att man kan leda. Och kan man inte ens organisera, då kan man inte leda alls. (Faktiskt. Jobba administrativt istället.)

Det finns fler. Men jag fick slut på hat nu. Jag håller på med så mycket samtidigt att jag glömde bort att det var meningen att jag skulle vara arg.

---

Men simpla män är bra! De gillar att chilla. Det är verkligen inte mycket jag har gemensamt med dem. Men jag gillar också att chilla.

Och det är likadant som på högstadiet. På jobbet alltså. Jag är klassens clown. Alla tycker att jag är ganska lustig, på både bra och dåliga sätt. Men de kan inte säga något, för de vet att jag är mycket smartare än dem. Mycket mer än dem helt enkelt. Fuckers.

Till saken hör att jag alltid varit närmast autistisk i sättet jag snöar in på saker på. Galen passion. Men nu har jag inte ro nog i mig till att kunna förlora mig i passionen. Jag har en djävul på axeln som viskar saker i mina stora öron. Och dessutom ingen i min omgivning som fascinerar mig.

---

Jag väntar förövrigt på mitt första omnämnande på LBs blogg. Jag har varit med en gång förut. Då kallade hon mig sin vän i Stockholm. Det förekommer en del interna grejer som bara jag förstår där också. Och ibland antyder hon att hon ser fram emot mig.

Egentligen antyder hon att hon ser fram emot något.

Men jag väntar på den här notisen:

"Sebastian Melmoth är mitt livs kärlek. Fuck you alla som läser min blogg. Ni är inte värda ett vittu. Han är. Fuck you. Slut."

Får se hur det blir med det.

Håll stilen, för fan.

---

Tigrar är starka, nobla, oberoende och modiga, de är riktiga rebeller. De är lekfulla och romantiska, dock själviska och med kort stubin. Tigrar söker uppmärksamhet och makt, ofta är de svartsjuka och ägande i en relation. Tigrar lever ofta farligt vilket leder ofta till problem. De är otåliga och får kickar av att ta risker och söker alltid spänning.

Tigern har en svårmotsåndlig attraktion och är mycket generös och tar alltid rollen som beskyddare. Tigern frodas av makt och uppmärksamhet och drar fördel av alla situationer den hamnar i. Tigern är en naturlig ledare och älskar att vara i centrum. Som rebell sätter den sig emot överheten och gör sig hörd om samhällets fel och brister, den ställer gärna till med protester. Även om man inte delar Tigerns åsikter så respekterar man dennes sätt att protestera.

Tigern är oerhört talangfull, på gott och ont, den är inte alltid ödmjuk och kan vara temperamentsfull. Tigern är långsint och förlåter sällan en som sårat den. Men trots sina mindre bra sidor är Tigern kärleksfull och gillar att hjälpa till. Som älskare är Tigern passionerad och romantisk, men med en svartsjuk ådra. Tigrar är känslomänniskor och vill leva livet fullt ut. Som partner kan de vara svåra att tygla och de är mycket grälsjuka.

Tick, tack, tick, tack, tick, tack, tick, tack...

---

---

"Du är populär nu! Gruppaktiviteter står i fokus. Du är energisk och ser positivt på det mesta."

Just det. Jag är fortfarande sjuk och jag fryser lite. Måste åka hur långt som helst idag, och sen måste jag åka tillbaka hem. Jag är inte upplagd.

Men vad fan. Still early.

. . .

---

Dags för ännu en presentation. Min näst äldsta vän kan man säga. Av de jag behållit. Och helt säkert en av de bästa. Jag har känt henne i snart tio år. And shit like that don't grow on bushes, I don't care how good of a gardener you are.

Jag botaniserar med metaforer. Heh.

Vi är diametralt olika. Verkligen. Finns väldigt få saker vi har någorlunda samma syn på. Men någonstans möts vi, och det är så pass stroslaget att olikheterna inte spelar någon roll. (Förutom de gånger vi börjar diskutera något över telefon och jag blir barnsligt sur och lägger på.)

I alla fall. Hon har en fantastisk förmåga till klarsynthet. När jag går omkring och velar över något beslut och inte alls vet hur jag ska göra. Då säger hon bara: "Hallå? Klart du ska välja alternativ ett och inte alternativ två." Och sen förklarar hon varför. Och hon har alltid rätt.

I andra situationer kan vi som sagt ha totalt skilda åsikter, dock. (Stiligt där, ordkonstnär.)

Men hon sitter bra på sin piedestal.

---

Jag är väldigt noga med vilka människor jag omger mig med.

Jag är övertygad om att man styr sitt liv genom hur man tänker. Och jag är övertygad om att man blir som man umgås. Så de människor man har närmast influerar hur man tänker, och därigenom hela ens liv.

Och grejen med LB är att många av såna egenskaper jag skattar hos mig själv hittar jag också i henne. Så genom att vara med henne uppmuntrar jag mig själv att bli mer som jag vill vara. Så har hon givetvis även goda egenskaper som jag inte hittar en tillstymmelse av hos mig själv. Och dem kan jag bara njuta av.

Och därför är jag också noga med mina vänner. Set och Aimee som jag berättat om hittills, och några till som jag ska berätta om någon gång.

Givetvis har jag även massvis med statister.Folk som flyter omkring och fyller någon liten, användbar roll. Bekanta.

---

---

Min feber har gått upp avsevärt så här på kvällskvisten, och jag är nedstämd. Men jag ska försöka berätta om Set.

Vi träffades och lärde känna varandra lite grand redan innan jag gick in i min, i brist på bättre ord, degenerativa era. Då var kontakten mellan oss sporadisk, men den fanns. Vi har en hel del gemensamma intressen - vi är båda tvillingar - och vi är på något oblodsligt sätt besläktade. Detta visste jag såklart inte då.

Jag minns inte alls hur det gick till, men någonstans i nerförsbacken måste jag ha insett att jag var omgiven nästan uteslutande av trevliga idioter som jag inte fick något särskilt utbyte av, och då visade sig Set passa bra. Eftersom vi bodde (och bor) så långt ifrån varandra började vi, ja, jag önskar jag kunde säga brevväxla, men det var mail och SMS som vi skickade till varandra. Och telefonsamtal givetvis. Detta är under samma tid då jag jobbade på det stället där jag inte hade annat att göra om dagarna än prata i telefon och skriva SMS. Vi började förstå det där om den oblodsliga släktskapen. Eller, den hade vi ju såklart anat redan tidigare, men nu framträdde den tydligt.

Jag kan ganska säkert säga att Set vet mest om mig av alla människor. Men jag kan inte svära på det. Jag vet att jag avslöjat mest om sig själv för Set, men jag kan inte uttala mig om vad mina syskon klurat ut med hjälp av deduktiv logik. (LB skulle veta mest om mig om jag någonsin hade tillgång till henne. Hon ligger dock på en given andraplats.)

Han har alltså i princip varit det enda jag lutat mig på när jag färdats igenom Sebastians Inferno. (He-he.) Oftast har vi dagligt kontakt. Multidaglig till och med. Om ni är med. Det hade vi när jag var därborta och slogs med mina demoner också. Oftast.

Och vi har självklart avhandlat alla nyanser av mitt nerfall och mitt eventuella återupphöjande. Hela den här Sebastian/Sebas-grejen, ni vet. Sebastian var han jag var, innan. Sen gick Sebastian sönder, och jag blev Sebas. Jävla epikuree den där Sebas. Och nu är jag Sebastian-efter-Sebas, på väg tillbaka mot toppen, men alltid med Sebas i minnet.

Några gånger har jag utlyst att Sebastian är tillbaka, de gånger jag lyckats inbilla mig själv att gräset är grönare än det är. Och sen när jag insett mitt misstag har jag snubblat tillbaka till Sebas.

Anledningen till att jag skriver det här, förutom att Set förtjänar en presentation, är att han nyss skickade ett SMS till mig. Han skrev:

"Ursäkta bror, mina battrerier var döda och snart dör dom igen. Jag tror ditt livs kärlek kommer göra dig hel igen. Att läsa din blogg är en sådan jävla uppenbarelse. Alla lösa fragment från smsbomber du skickat faller på plats. Och jag är mer övertygad än någonsin om att du stiger."

Det var ju en nice grej. Inte direkt som jag känner idag men.

Quit this day. Quit the next.



//Sebastian-efter-Sebas

---

"What, I'm the bastard in this bitch
With spliffs fatter than your chick is"

- George Kaplan
(Jag känner han. Word.)

Jag kräks uppätna spyor på att alltid vänta på LB.

Jag är så bitter att det svider i halsen.

Småsint och elak. Och vad jag hatar.



(Munch säger: "Mellow angst")

Jävla putos

---

Dagens horoskop: "Ligg lågt och fundera över hur du vill att framtiden ska se ut. Är det nåt du vill förändra?"

Jag menar det. Febersjuk och skröplig har jag varit och hälsat på hos the green man (som Amy uttryckte det) och gått världens längsta promenad med hans tvenne hundar. Nu är jag slutligen hemma. Jag känner mig yr.

Och visst, framtiden. Jag vill ha framtid idag. Men jag vill inte förändra framtiden (hur fan förändrar man framtiden?), det är nuet som behöver justeras. Jag vill att tiden ska vara inne. Klockan slagen. Gonggongen gongad. Att LB äntligen ska komma.

Men det är månader kvar. Så horoskopet träffar fel.

Om man inte begrundar gården. Jag har tänkt på det idag. Det kanske är fel plats? Jag är osäker. Så kanske träffar det rätt ändå.

Det träffar alltid rätt, bara man verkligen vill.

Håll stilen.

Jag är inte ute efter att blidka alla, utan att hänföra ett fåtal.

---

Jag drömde att jag läste i en novellsamling som jag köpte för ett tag sen. "The complete short-stories of Ernest Hemingway - The Finca Vigia Edition". Den handlade om ett par-tre bröder som var ute i världen och gjorde ett och annat, och ibland om deras familj och småsyskon som var kvar hemma. Det handlade särskilt om den äldsta av systrarna. Hela sin uppväxt går hon runt och tänker att hon ska gifta sig med den mörkhåriga brodern (liksom min yngsta syster tyckte att hon skulle gifta sig med mig förut.)

Historien slutade med att bröderna återvänder hem. I sista "scenen" har de just kommit in genom dörren.

Systern, som nu var ett par år äldre sen vi såg henne sist, står och tittar på brodern hon ville gifta sig med, och Hemingway avslutar i stil:

"Nu förstod hon vad hon tidigare inte förstått. Det var inte kärlek hon ville ha - det var kärlek."

Och jag vaknade med en helt euforisk känsla, för jag tyckte berättartekniken var fulländad. Jag tyckte han gjorde en så fenomenal och fantastiskt tydlig distinktion (?) mellan passionskärlek och trygghetskärlek/familjekärlek. Men det är så jävla mycket som inte stämmer. Det största är att barn inte känner till passionskärlek. De vet att de älskar mamma. Och visst vill de ibland gifta sig med sina bröder. Men de älskar sina bröder på samma sätt som de älskar sin mamma. Bara mindre.

Så hela slutpoängen (som jag verkligen var helt uppfylld av när jag vaknade) går egentligen bort.

Och antagligen alla andra poänger också. Om det fanns några.

Jag har dock aldrig drömt en novell förut. Jag kanske borde göra en van Gogh och skriva den. Fast Vinnie ärnog inte det bästa alternativet att ta efter. Förresten.

Men lustigt var att jag såg det som en film i drömmen, och samtidigt läste jag det. Som om jag såg in i boken.

***

Som den unge Werther blev han ett med sin zeitgeist

---

---

"Happiness in intelligent people is the rarest thing I know"

- Ernest Hemingway

Jag pratade med min lillasyster häromdagen. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag började raljera om att en depression är ett tydligt tecken på intelligens (eller en följd av olyckliga omständigheter - alla ledsna människor är inte genier). Hon trodde att jag pratade om mig själv (vilket jag såklart delvis också gjorde).

Fan, i dagens värld är det omöjligt för en intelligent person att vara rakt igenom lycklig. Så länge man inte riktigt förstår, så länge man tror att lösningar är möjliga att få till stånd, så länge man är ovetande, så länge är man lycklig. Jag vill dock inte kalla det att vara naiv. Naiv är nånting annat för mig. Åtminstone i de flesta fall. Det är en o v i l j a att förstå olyckliga sammanhang. De jag pratar om är helt enkelt inte utrustade med verktygen att förstå.

Jag beundrar nästan en viss slags naivitet. Man har ju den där eviga diskussionen: dum och glad eller smart och olycklig. Men många naiva människor har en helt egen spin, smarta människor som bara låter bli att tänka så mycket på det "hemska". Sen vet jag inte säkert om de lyckas vara lyckliga för det. För de borde ju fortfarande sätta ihop saker och förstå dem undermedvetet. Och det måste ju skava.

Då är det ju förresten inte så bra. Om man går omkring och undertrycker saker som vill bubbla upp, och det skaver i en. Om de lyckades vara lyckliga vore det beundransvärt, men det där låter ju som att de går omkring och är olyckliga utan att ens riktigt förstå varför.

Själv är jag olycklig för att jag förstår. En kombination av mina fördomar och min deduktiva logik tolkar träffsäkert världen. Jag är mycket upplyst.



//Melmoth

---

Hon sa:

"...Och de talade om öppna relationer, flyktiga relationer osv. Och på något sätt gick vi laget runt och när vi kom till mig så sa jag att jag inte kunde tänka mig att vara i en relation där jag inte trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid. Och de svarade som om att det var synd om mig, som hade den vanföreställningen. Jag kände mig delvis naiv. För jag pratade ju ändå på något sätt om något jag själv inte upplevt.  Men som är tvunget att finnas (för annars är ju allt helt jävla meningslöst)."

....

"I morse när jag vaknade så hade jag fått för mig att vi inte längre var vi, för att du inte ville det. Det skrämde livet ur mig."

---

Ärlighet: Dumma människors åsikter.

---

"I dream my paintings, and then i paint my dreams"

- Vincent van Gogh

 

Han visste med andra ord vad han höll på med. Han hade talang, och han visste vad han höll på med. En annan får förlita sig helt på stundens ingivelse. Och talang, såklart. Men jag vet fan aldrig vad jag håller på med. Det kanske betyder att jag har något som van Gogh saknade? Jag vinner på intuition. Fru Fortuna-stil. Lyckans gosh-diggedy-damned guldgosse.

 

Här för att

Hänföra

 

. . .

 

Tänker ni också på att jag i stundens ingivelse aldrig någonsin har målat en vacker tavla?

 

Jag läste nyss stora delar av LBs blogg för första gången. Den går tillbaka nästan ända till 2006. Och jag blir så sorgsen av att läsa den. Ånger. De förlorade åren av mitt liv. Hahahahaha. Men så är det ju.

 

Istället för att göra det jag gjorde (sönder mig själv), kunde jag ha gjort (henne med barn). Eh. Inte så. Men istället för att dimma omkring och göra sönder mig själv kunde jag ha stannat i verkligheten med henne, som ju ödet egentligen tänkt sig det hela. Då hade mina litterära ambitioner, som föll samman tillsammans med mig, till dags dato drivit mig till att finslipa mitt uttryck och mitt berättande a la Hemingway: "It's none of their business that you have to learn how to write. Let them think you were born that way." För jag hade tveklöst presterat om jag haft henne att imponera på.

 

Börjar bli dags att imponera på henne snart - men knappast idag.

 

Hjalmar Söderberg sa: "Livet är kort, men timmarna äro långa". Och det är lite den känslan jag fångat.

 

---

Hon sa: "Hare bra, tja!"
Nej.
Hon sa: "Du borde ta till vara på den du är. För du är mer än så många andra."
För länge sen sa hon det.

(Och för att ni ska kunna gå ifrån detta inlägg med en insikt om mig kan jag avslöja att jag, när jag fick detta meddelande, tänkte: "Många andra? Många? Vadå många? . . . Hon menar nog alla. Ja, det gör hon nog.")

---

Kombinationen Merkurius, föränderlighet och luft är egentligen ingen kombination utan snarare en sammanslagning av tre liknande element. Rörelse, kommunikation, kvickhet, intelligens och anpassningsbarhet tillsammans ger en sådan hyperaktivitet att dubbelnatur är omöjlig att undvika. Tvillingen har troligen flera projekt, yrken eller kärleksaffärer på gång samtidigt.

Tvillingen gillar att resa och att uppleva nya saker. Han är snabbtänkt och en mästare på att prata, övertala och debattera. Han har dock svårt att alltid behålla samma ståndpunkt och åsikt.

Tvillingen ogillar regelbundna vanor och kräver omväxling. Rastlösheten kan utåt ge sken av lynnighet och ytlighet, men det är bara för att allt går så mycket snabbare för tvillingen, som i sin tur tycker att resten av världen rör sig sakta.

Nu vet du hur jag tickar. Kan du höra det?

http://www.youtube.com/watch?v=IW9oWmvwer8&feature=related

---

"Jobba bakom kulisserna eller på egen hand nu. Du letar efter svar och lösningar på olika problem."

Jag är mycket besviken. Det där är vilken dag som helst i mitt liv. I och för sig stämmer det ju då, men om du påstår att jag har två ben så stämmer det också, men du lär inte få en klapp och en uppskattande nick för att du påpekar det.

Allvarligt. Jag har en incognitoblogg. Och jag har sagt det förut: jag är hemlig. Väldigt privat. Ska jag försöka få folk som inte ens förstår sig själva att försöka förstå mig? . . . Klart jag jobbar på egen hand, bakom kulisserna. Och när i livet letar man inte efter svar och lösningar på olika problem?

Jag kanske borde börja publicera egna horoskop?

Mithunam.

---

Stay hungry, like someone just stole my lunch money
Find it out who it is, and he best to run from me

Jag är så sönder idag. Febern har slagit rot och dödar mig. Hosta.



Vad tänker jag?

Jag jobbar inte förräns onsdag.

Jag är snorig också.

Tinningtryck.

Wha?

---

05-05-07 18.37: "Det som gör mig lyckligast är nog när man vaknar på morgonen utan några jobbiga krav på dagen. Har nog aldrig känt mig helt tillfredsställd. Värst är att tänka på framtiden, ger mig ångest. Väldigt ointressanta svar. Svara på dina egna frågor nu."
- SMS från LB

I långa perioder under den långa tid jag var upptagen med självförstörelse höll jag kontakten med LB genom SMS. Jag jobbade ett år eller så på ett ställe som gav mig väldigt mycket frihet (läs: tråkade ut mig), så det var mycket telefonsamtal och extrema mängder SMS fram och tillbaka. Med LB höll vi oss främst till det skriftliga. Här ovan svarar hon på min tredelade fråga om när hon är som lyckligast, när hon är totalt tillfreds, och vad som är det värsta som finns. (Vi delar en historia till brädden fylld av filosofiskt djuplodande meningsutbyten av detta slag.) När hon har läst detta ska jag be henne revidera svaret. Jag inbillar mig såklart att jag genom min blotta närvaro i hennes liv får henne att se fram emot framtiden. Haha. Va sägeru, LB?

(Pressen.)

Mina svar får ni ser er om efter.

Jag har feber. Jag är utmattad. Den här bloggen är inte en hyllning till LB - men jag kommer tveklöst att återkomma till ämnet.

Dessutom har jag lyckats köra två månader med bara en enda dag utan att röka. Guinness up in this.

Om någon bett mig designa min drömkvinna på den gamla goda tiden då jag hade drömmar så hade jag inte designat LB, men någonting snarlikt. Mycket, mycket sämre. Men snarlikt.

Jag älskar henne.

Jag behöver inte göra någon stor grej av det - det är trots allt bara resten av mitt liv. Och det är ju verkligen ingen stor grej heller. Det är makalöst enkelt. Det bara stämmer. Eller jo, det är stort. Klart det är. Men det är inte stort som en stad, det är stort som ett hav, en helt enorm enhetlighet. Det bara stämmer.

Jag läste förresten i Cosmopolitan att "de som tycker att kärlek inte är ett spel kan uppenbarligen inte reglerna". Och jag älskar att inslag av den sorten kantar de flesta av era liv. Fast det är en slags wifebeater-kärlek. And I ain't talkin' 'bout my wardrobe...

...baby got me walking on thing clouds

"Någon som är äldre och klokare än du kan ge dig ett gott råd i en ekonomisk fråga. Lyssna noga."

Det är faktiskt lite lustigt. Min vän som jag bor med och jag har en plan på att köpa en gård. Är ni med? Bygga fler hus på tomten, köpa husen runtomkring, och låta vänner flytta in.

Idag sa han att han hittat en gård som han och en annan insvuren vill köpa och flytta in i så fort som möjligt, och börja renovera - men då vill han att jag ska köpa hans lägenhet så länge.

Miljonsummor.

Så det är ju lite lustigt.

---

I förrgår pratar jag med LB i telefon. Hon är ju som jag låtit antyda i bortre Sverige för ett ganska bra tag framöver. Men, jag pratade med henne i alla fall. Jag faller in i en ganska säregen jargong när jag är trött. Mycket skämt men få poänger. Jag tycker dock det är roligt. (Ni vet vad man säger om såna som mig, såna som skrattar åt sina egna skämt, men ärligt, jag vet inte vad jag ska säga innan jag säger det, så jag blir överraskad själv ibland.) Jag kör på med något sånt skämt, och hon säger "du är rolig, du". Jag tänker: "Shit. Menar hon 'du är så söt' eller menar hon 'Herregud...'?"

Igår på jobbet pratade jag med henne på kvällen. Och samma sak händer!

Jag älskar verkligen henne.




//Melmoth

---

Dagens horoskop:

"Inte mycket skulle hända om du inte vore så påhittig. När andra behöver inspiration kommer de till dig".

 

Jag vet inte. Jag har spelat fotboll. Och TV-spel. Kan inte riktigt kommentera på denna. Den är mycket vag.

---

 

"Man har aldrig beskyllt mig för blygsamhet i självuppskattning. På svenska finns en meningsförväxling mellan egenkärlek och självuppskattning. Att jag haft en god portion av den senare har varit min lycka. Tvivlar man på sin egen förmåga skapar man ej stora ting. Tror man ej på sig själv, ej kommer andra att tro på en."

- Anders Zorn



Okej. Idag ser det ut så här:

Jag och LB är ett par. (Andra gången gillt!) Vi är i nyförälskensens rus, och dessutom hålls vi isär av yttre påverkan, så vår kärlek har bitterhetens sötma.

Innan jag gav mig i lag med LB för första gången var jag tillsammans med Lydia. Lydia hade drogproblem. Hon slutade med det när vi blev tillsammans, och vi flyttade ihop efter ett tag. Det var mycket "vi mot dom"-mentalitet. Men det var absolut kärlek. Den bästa jag förmådde under omständigheterna. Efter ungefär ett år av detta hade jag sökt sommarjobb på annan ort, och skulle dit. Detta blev ett stort problem. För Lydia var inte så självständig.

Jag besparar er detaljerna. Det slutade i alla fall med att jag åkte dit, och hade henne gråtandes i luren varje dag. Till slut, efter många turer som jag inte orkar spy ut, lyckades hon i alla fall ta ecstacy när hon var ute och festade, och ha sex med nån. Eller var det två olika på två dagar? Hur som helst, detta låg i luften. Eller, undergången hade legat i luften en längre tid, och jag lyfte inte ett finger för att förhindra det oundvkliga. Jag var inte intresserad av att orka mer.

Så det tog slut. Jag släppte det för en tid. Jag lärde känna LB (det var hon som la in stöten på mig!) och blev snabbt alldeles magiskt förälskad i henne. Men sen tog sommaren slut. Och även fast det verkligen inte var någon sommarflört så dog det. Och det var enbart på grund av att jag också dog lite. Jag kom hem, ställdes inför Lydias amfetaminboostade förfall, min plötsligt tomma och gråa vardag. Så jag lyckades börja röka marijuana dag ut och dag in, för att trivas. Så dog det.

Därifrån började nedfärden för mig. Min passion slocknade, och med den slocknade nästan allt annat. Och jag var ständigt bäng. Jag är inte helt på det klara, men det är två eller tre år som gått sådär. I perioder var jag sober. Men i andra perioder var jag helt ute, varenda dag, i månader

Jag vet inte hur jag lyckade förtränga LB. Det är mitt livs mysterium. Fast hon försvann ju såklart inte. Vi har alltid hållit kontakten. Hon har alltid fascinerat mig. Men på något sätt lyckades jag hålla henne på avstånd. Jag har i och för sig hållit alla på avstånd. Jag har alltid varit lite hemlig, men det tog snabbt orimliga proportionen. Ingen förutom in förtrogne visste något om mig. Fanns i och för sig inte så mycket att veta. Jag satt mest hemma, bäng.

Set, min förtrogne, var min verklighetsförankring, mitt enda bollplank, och min levande antekningsbok. Min jämnlike som jag ser på det.

För en tid sedan skrev jag så här till honom (och ja, jag har alltid varit en romantiker):

"Problemet är kanske att jag kan skapa det stora, magiska med vilken tjej som helst för att det är jag som står för det. Jag behöver en någon som kan skapa ett stort, magiskt tillsammans med mig istället för att bara trivas i mitt."

"Vad skrev jag förut? Att jag behöver någon som kan skapa det stora, magiska med mig? Ja, du minns vad jag menar. Jag behöver det verkligen.
Jag kan kärlek så bra. Jag har det i ryggraden. Det är som utfarten från min gård till mammas gata. Och jag har så mycket av den. Jag måste få ge den till någon som kan ge den tillbaka och fascinera mig för att hon kan fascinera dig också och inte bara för att jag vill att hon ska fascinera mig."

Det har visat sig att de flesta människor uppskattar det stora, magiska, men att väldigt få är kapabla att vara upphov till det.

Så, för att sammafatta:

Min dåvarande flickvän (Lydia) som levde i en liten bubbla med mig kraschlandade när jag flydde bubblan, och började knarka. ( Främst ecstasy och amfetamin.) Som en följd av detta lyckades jag börja knarka (marijuana), och döda min passion (och med den min kreativitet, briljans, kvicktänkthet, mitt självförtroende och allt annat jag värderade). Jag släppte allt som jag inte redan tappat, inklusive den ljuvliga LB. Sen projicerade jag istället goda egenskaper på tjejer, och inbillade mig kärlek. Höll på ett bra tag med det där faktiskt. Och jag rökte såklart hela tiden.

Och idag förmår jag kärlek med LB som går bortom allt jag tidigare upplevt.

Nu ska jag bada. Håll stilen.

//Sebastian

---

Importante!!!

Så, jag tittar på bilder. Internet är ett smutsigt verktyg som gör att alla vet för mycket om alla andra. Om såna man inte ens känner. Du vet säkert vad dina kompisars kompisars kompisar gjorde i helgen. Det är lustigt, och lite smutsigt.

I alla fall. Jag började tänka på en Immortal Technique-låt som heter No me importa när jag tittade på de bilder jag tittade på.

Dess första vers som handlar om kvinnofolk går:

Siempre me encuentro con la mujer equivocada
A superficial mami con la alma comprada
Yo I'm sick of stupid chicks que hablan de nada
Let's got to my house conversacion acabada
Yeah we can fuck but you gotta go after manana
You walking bowlegged porque te deje clavada
Don't ever talk shit about niggas and get enojada
There's a reason that you never been properly amada
Cause you fuck niggas and suck dick como si nada
Para la porqueria and save the drama
Don't come to the fucking club con una actitud mala
You've been drinking too much Bacardi and smoking lala
Escuchame senorita, if you don't respect yourself
Don't expect respect from anyone else
Don't expect un hombre to support you with wealth
Go to college and be successful, do it for delft
Nunca vas a ser shit without knowledge your self
Mamis with cultural ineptitude are bad for your health
That's the type of mujer that I put back on the shelf
And go back to the packed crowd to look for somebody else

Adios

Det är ju lustigt att jag tänkte på den låten. Det är en bra låt.



Så här ser världen ut ibland:




Jag borde kanske avsluta med ett rim också, för att hålla stilen så att säga.

Hm.

Jag avslutar med ett slumpmässigt utvalt SMS från mina sparade såna:
23:18, 23/01-09:
"Det är det du kallar bästa vän. Men jag delar inte så mycket med någon annan. Visst, nu finns LB (sedermera min flickvän, anm). Och det kanske fortgår. Och jag har berättat väldigt mycket för Sia (min savantvän, anm). Men Sia förstår inte. Hon är en matematisk varelse. Hon är logik. Och jag vet inte vad som händer med LB. Hon har funnits i periferin i några år. Men förra gången vi var tillsamans så här var när jag förvandlades till Sebas (som är det alias jag gav mig själv efter att mitt liv gick från att vara snabbt stigande till obehagligt förfallet, vilket började i samband med att min dåvarande flickvän Lydia började knarka och vi gjorde slut, och jag kort därefter kärade ner mig i LB, men lyckades döda vårt korta, intensiva förhållande då jag återupptäckte min passion för marijuana. Hon var ung. Jag var ung. Men hon var verkligen underbar. Mild, öm och kärleksfull. Graciös). Och det finns folk jag litar på till hundra procent, för att jag förstår dem till hundra procent, men det är en förståelse från överläge.
Du är Set. Du är ju alltid där. Och du förstår. Och visst förstår jag dig - men jag förstår också mig själv."

Jag vet inte riktigt vad vi diskuterar. Antagligen min mer eller mindre självpåtvingade alienation från samhället. Men vad kan jag säga, I'm sick of stupid chicks...

Jag inser själv att jag måste förklara mig. De här orkar man inte förstå.

För den spännande, eh, inledningen: läs nästa inlägg!

---